Jag förlorade min mamma tidigare i år. Allt gick så fort. Ena stunden fanns hon där och i nästa var hon borta. Jag överväldigades av en känsla av orättvisa och sorg som stundtals förvandlades till ren och skär ilska. Jag upplevde att livet gjorde henne orätt genom att inte låta henne leva vidare och om det någonsin funnits en gud så gjorde hen det också. Det gick så långt att jag började ifrågasätta andra människors existens på denna jord. Jag började ifrågasätta hur “goda” människor egentligen var och varför de fick fortsätta att vandra här bland oss, trots till synes onda utförda handlingar, när min mamma inte fick det. Jag förstod inte varför min fina och godhjärtade mamma inte fick några fler år med mig här. Jag behövde ju henne. Vi behövde henne. Världen behövde henne. Jag kände mig berövad på en stor del av mig. Som att en bit av mitt hjärta ryckts ut och trasats sönder, stampats på för att sedan hånfullt tryckas tillbaka in i bröstkorgen. Jag befann mig på en mörk, hopplös och fruktad plats i livet. Jag befann mig i sorgens hålrum.

Men en dag i mars fick jag uppleva en händelse som gav mig ett nytt perspektiv. Jag var ute på min skogspromenad med mina hundar. Jag grät och var ledsen. Jag var ledsen för allt som blivit annorlunda. Jag var ledsen för allt som inte skulle ske och för allt som inte skulle få upplevas. Då sken plötsligt solen mellan tallarna i skogen och fullkomligt bländade mig. Det var ett varmt solsken och det värmde mina frusna tårdrypande kinder. Jag stannade och tittade upp mellan tallarna och drog ett djupt andetag. Jag bara stod där och kände hur min frusna kropp började tina. Medan solens strålar fortsatte att skina fylldes jag av en känsla av tacksamhet. Tacksamhet för solens strålar, tacksamhet för att jag fick uppleva ännu en dag i livet och tacksamhet för allt jag fått uppleva tillsammans med min mamma. Och tacksamheten för att jag får fortsätta att leva ännu en dag på denna jord.

I en studie publicerad i Behaviour Research and Therapy konstaterades det att krigsveterander från Vietnamkriget som kände sig tacksamma inte upplevde samma nivå av posttraumatiska stressyndrom. Forskningen visade att tacksamhet inte bara reducerade stress utan att den även spelade stor roll när det handlar om att ta sig igenom ett trauma. Andra studier visar också att tacksamhet kan förbättra både sömnkvalitet och minska känslor av ångest och depression. Tacksamheten ändrar inte omständigheterna i våra liv. Men det förändrar hur vi väljer att se på livet. Min mamma var en levnadsglad underbar människa. Hon uppfostrade mig och min syster (och en herrans massa djur) med största kärlek. I allt hon gjorde sken kärleken igenom. När jag stod där i skogen och tårarna rann insåg jag att jag inte gjorde hennes liv rättvisa genom att sörja allt hon inte skulle få uppleva. Istället måste jag hylla allt som hon och vi upplevt tillsammans. 

Det gör inte situationen mindre sorgfylld men det gör den mindre sorgtyngd. När jag väljer att känna tacksamhet för alla underbara och galna stunder vi har haft ändras min energi. Jag kan njuta av allt vi har haft istället för att sörja allt vi inte kommer att få. Så när jag nu fastnar, vilket händer mig varje dag, i sorgens och rädslans klor, minns jag de stunder av glädje vi haft och då förändras det. Då känner jag inte längre orättvisan utan tacksamheten för det vi har och det vi har haft. Jag sköljs då över av tacksamhet för allt. För allt som mamma har gjort för mig, min syster, min familj och världen. Jag byter känslan av orättvisa mot den största av tacksamhet.

Jag har insett att jag och vi människor behöver hylla livet varje dag. Det gör vi genom att visa tacksamhet och känna tacksamhet för allt. De små till synes obetydliga ögonblicken behöver uppmärksammas, kännas och fylla oss till bredden av tacksamhet. Vi får inte ta livet för givet. Inte heller stunderna med människorna vi älskar. För en dag kommer livet att summeras av de små ögonblicken och då vill i alla fall inte jag uppleva orättvisans gripande klor i bröstet. Jag vill uppleva tacksamhet för allt jag fått uppleva, för alla jag fått möjlighet att lära känna och för all den kärlek som livet skänkt mig.

Jag tar små steg framåt i min sorgeprocess. Numer med en säkerhet i bröstet som försäkrar mig om att allt kommer att bli bättre. Jag börjar med en enda tanke.

“Tack Mamma, för all kärlek du skänkt mig.”

%d bloggare gillar detta: